När jag gick på högskolan träffade jag Robert Göthe. Han drev nattklubb för swingmusik och gav mig ett erbjudande som ändrade allt:

-Om du startar ett swingband får du spela så mycket du vill på min klubb.

Problemet vi haft med Temp var att ingen fixade gig åt oss. Här var berömmelsen fixad. Det enda som behövdes var ett band. Och förresten, ett swingband spelar två set.

Jag kunde inget om swing, men Robban berättade att det var en blanding av punk och jazz, och jag fick fri tillgång till hans digra skivarkiv.

Markus Videsson och Mattias Axelsson hakade på direkt. Vi fick med oss David Stomeus på piano. Ega spelade sax och Martin Lidgard med. Per spelade trumpet och Åsa Ekman fiol. När vi var full sättning var vi nio personer på scen. Att sjunga punkjazz i ett sådant band är det häftigaste jag gjort. Det är bra tryck. Med så bra musiker är det heller inget problem att glömma bort sig i låten och sjunga vers där det ska vara stick. Bandet hör och lirar vers istället. Publiken märker inget.

På swingklubb spelar man alltså två set på en timme var. Man behöver alltså repa in 40 låtar. Det visade sig vara den stora utmaningen. Att skriva eget material skulle ta för lång tid. Så vi letade upp låtar att göra covers på. För vissa i bandet spelade det ingen roll. Spelar man trummor eller bas kan man lyssna på skivan och spela efter det. Men spelar man ett blåsinstrument måste man ta hänsyn till vad de andra i bandet spelar. Någon måste skriva blåsarrangemang, utan att få glamouren från att ha skrivit en låt. När en del blåsare hoppade av blev det mödosamt för nya att repa ikapp ett års repetitioner låtar. Vi hade fler blåsare än jag har foto på.

Men vi fick trots allt ihop ett par spelningar på Mejeriet och i Malmö var vi förband till Dem Brooklyn Bums från New York, där deras basist gjorde ett bejublat trumsolo med basebollträn.